Jag för sedan ett par år alla mina anteckningar i en Moleskin anteckningsbok modell svart och typ A5 men lite smalare. Den är försedd med snodd för att hålla reda på var man är och gummiband för att hålla ihop den. Jag har en olinjerad där man kan göra små skissar och överhuvudtaget känna sig lite fri. Överlägset. Hemingway hade alltid en i fickan – köp en!
Den lyckokänsla man bara kan få vid en fantastiskt vacker dag där solen skiner och det så totalt frånvarande ljuset plötsligt finns där är obeskrivligt lättande. Så lätt det kan vara – eller – hur svårt kan det vara? En tur i bilen på en torr asfaltsväg med en bra, ny Springsteen i öronen och solen i ögonen och personalproblem, finanskris och kapitalbaser bleknar. Eller en promenad med hustrun på armen och tjocka kängor mot knastrande is på vattenpölarna iförd handskar och keps. Hur svårt kan det vara?Ljuset sägs fortsätta några dagar och jag kommer att taxamt bo vid havet i helgen puffandes en cigarr och se ut över en frusen verklighet där möjligen min ej upptagna boj lider – men inget annat! Ibland är livet lättare att leva än annars. Så lätt kan det vara!
Idag steg börsen 2,7% efter en fantastisk gårdag med över 4% tillväxt. Det signaleras att bostadsförsäljningen lossnat lite i januari. I Sverige. Och i USA. 400 bussar beställdes från Volvo och Scania och UBS passar på att rekrytera spetskompetens i finansbranschen.Kan det vara så att en del köpare börjar dyka upp? Kan det vara så att oron hos några få börjar vika för möjligheten att göra goda affärer eller rent av klipp?Kanske, kanske…
… att det var ett långt uppehåll före det föregående inlägget. Men nu är jag igång igen.Vad har då hänt under inledningen på året? Obama har tillträtt, varslen har mångdubblats, finanskrisen börjar vara över medan lågkonjunkturen är här. Börsen är faktiskt plus hittills i år och politikerna börjar på allvar positionera sig för valet om 1,5 år. Min egen tro är att 2009 (precis som de flesta bedömare tror) är ett förlorat år till. Och då talar jag om ekonomin. Den reala ekonomin. Börsen kan mycket väl gå bra och de människor som har arbete kommer att ha disponibla medel som kanske aldrig förr (skattesänkningar och rekordlåga räntor).I debatten efter finanskrisen kommer efterdebatten igång på allvar om några månader. Vad gjorde vi för fel? Vad skall vi göra för att detta inte skall hända igen. Jag tror att två starka inslag i denna debatt kommer att vara:1. Hur kunde vi inte se detta komma och var fanns regelverk och övervakningsinstitutionerna under upptrampet till detta?2. Var fanns de ansvarstagande, engagerade ägarna och var kom de ansiktslösa börsföretagen ifrån?Vi kommer att tala om långsiktighet, risken med kvartalsekonomin och varför man inte ska bygga kortsiktiga incitamentssystem för någon – vare sig ägare, ledning eller medarbetare.Den debatten är viktig och förtjänar att föras på djupt allvar. Jag har inte svaren på dessa frågor – det har nog ingen just nu. Men debatten är viktig och den kan leda till ett mycket hållbarare system. Människans historia är full av ”trial and error” och det var väl tusan om vi inte skall lära oss av detta.
Det är lätt att tro att den djupa kris som vi nu är på väg in i enbart handlar om företagen och branscherna med problem eller om fallande aktiekurser. Men bakom tidningsrubrikerna om varsel, nedskärningar och företagsnedläggningar finns människor, som du och jag.
Vi är i Sverige duktiga på att hantera kriser som drabbar företagen. Många som läser det här upplevde, som jag, kriserna på sjuttiotalet, när den svenska varvsindustrin försvann på några få år och när tekoindustrin flyttade hela sin produktion till Finland och Portugal. Vi var med under åttio- och nittiotalen när exportindustrin hårdhänt omstrukturerades och när den så kallade regementsdöden drog över Sverige. På kort tid försvann tiotusentals ”trygga” jobb, i första hand utanför de tre tillväxtregionerna.
Det här var en nödvändig utveckling, inte minst som kriserna i stort sett utan undantag har gett Sverige en starkare, modernare och mer konkurrenskraftig näringslivsstruktur. Nu ser vi samma sak hända igen, men snabbare och mer omfattande än någonsin tidigare.
De satsningar som nu görs, bland annat från landets sparbanker, från statligt håll och från EU, kan leda till en förnyelse av svensk industri, förhoppningsvis med inriktning på mer av grön teknik och miljösmarta produkter.
Här känner jag egentligen ingen oro, inte minst som jag vet vilka resurser, vilken erfarenhet och vilket engagemang som finns i min egen bank, Sörmlands Sparbank, för att bidra till att entreprenörerna och företagen i Sörmland går stärkta ur den här krisen också. Det blir inte enkelt, det blir inte smärtfritt och det sker inte utan offer, men det går.
Nej, det viktigaste nu är att ge de många människor som redan drabbats av krisen eller som står i tur, när varslen leder till uppsägningar, all uppmärksamhet. Vi vet alla att villkoren för den som är arbetslös är tuffa.
Det finns också en risk att de som idag förlorar jobbet får mycket svårt att hitta ett nytt; nedskärningarna sker över allt, i alla branscher. Vi vet också att många som riskerar att stå utan arbete senare det här året är unga människor, många med en nyinköpt bostad, många med små barn och en partner som arbetar halvtid. De är krisens verkliga offer.
När jag möter de här unga familjerna tänker jag på varför vår bank startades för över 175 år sedan. Det var för att hjälpa vanliga människor i Sörmland, statarna, drängarna på de stora gårdarna, smederna på bruken och alla de andra som med sitt hårda slit byggde Sörmland, få något slags ekonomisk trygghet.
Den rollen vi hade då har vi också idag.
Inom banken kraftsamlar vi just nu för att hjälpa de av våra tusentals privatkunder som har eller riskerar att få ekonomiska problem. Vi ska göra allt vi kan för att också våra privatkunder, de vanliga människorna i Sörmland, ska klara av krisen.
Ingen ska säga att Sörmlands Sparbank svek när det blev tufft!