Joacims funderingar

… att det var ett långt uppehåll före det föregående inlägget. Men nu är jag igång igen.Vad har då hänt under inledningen på året? Obama har tillträtt, varslen har mångdubblats, finanskrisen börjar vara över medan lågkonjunkturen är här. Börsen är faktiskt plus hittills i år och politikerna börjar på allvar positionera sig för valet om 1,5 år. Min egen tro är att 2009 (precis som de flesta bedömare tror) är ett förlorat år till. Och då talar jag om ekonomin. Den reala ekonomin. Börsen kan mycket väl gå bra och de människor som har arbete kommer att ha disponibla medel som kanske aldrig förr (skattesänkningar och rekordlåga räntor).I debatten efter finanskrisen kommer efterdebatten igång på allvar om några månader. Vad gjorde vi för fel? Vad skall vi göra för att detta inte skall hända igen. Jag tror att två starka inslag i denna debatt kommer att vara:1. Hur kunde vi inte se detta komma och var fanns regelverk och övervakningsinstitutionerna under upptrampet till detta?2. Var fanns de ansvarstagande, engagerade ägarna och var kom de ansiktslösa börsföretagen ifrån?Vi kommer att tala om långsiktighet, risken med kvartalsekonomin och varför man inte ska bygga kortsiktiga incitamentssystem för någon – vare sig ägare, ledning eller medarbetare.Den debatten är viktig och förtjänar att föras på djupt allvar. Jag har inte svaren på dessa frågor – det har nog ingen just nu. Men debatten är viktig och den kan leda till ett mycket hållbarare system. Människans historia är full av ”trial and error” och det var väl tusan om vi inte skall lära oss av detta.   

Det är lätt att tro att den djupa kris som vi nu är på väg in i enbart handlar om företagen och branscherna med problem eller om fallande aktiekurser. Men bakom tidningsrubrikerna om varsel, nedskärningar och företagsnedläggningar finns människor, som du och jag.

Vi är i Sverige duktiga på att hantera kriser som drabbar företagen. Många som läser det här upplevde, som jag, kriserna på sjuttiotalet, när den svenska varvsindustrin försvann på några få år och när tekoindustrin flyttade hela sin produktion till Finland och Portugal. Vi var med under åttio- och nittiotalen när exportindustrin hårdhänt omstrukturerades och när den så kallade regementsdöden drog över Sverige. På kort tid försvann tiotusentals ”trygga” jobb, i första hand utanför de tre tillväxtregionerna.

Det här var en nödvändig utveckling, inte minst som kriserna i stort sett utan undantag har gett Sverige en starkare, modernare och mer konkurrenskraftig näringslivsstruktur. Nu ser vi samma sak hända igen, men snabbare och mer omfattande än någonsin tidigare.

De satsningar som nu görs, bland annat från landets sparbanker, från statligt håll och från EU, kan leda till en förnyelse av svensk industri, förhoppningsvis med inriktning på mer av grön teknik och miljösmarta produkter.

Här känner jag egentligen ingen oro, inte minst som jag vet vilka resurser, vilken erfarenhet och vilket engagemang som finns i min egen bank, Sörmlands Sparbank, för att bidra till att entreprenörerna och företagen i Sörmland går stärkta ur den här krisen också. Det blir inte enkelt, det blir inte smärtfritt och det sker inte utan offer, men det går.

Nej, det viktigaste nu är att ge de många människor som redan drabbats av krisen eller som står i tur, när varslen leder till uppsägningar, all uppmärksamhet. Vi vet alla att villkoren för den som är arbetslös är tuffa.

Det finns också en risk att de som idag förlorar jobbet får mycket svårt att hitta ett nytt; nedskärningarna sker över allt, i alla branscher. Vi vet också att många som riskerar att stå utan arbete senare det här året är unga människor, många med en nyinköpt bostad, många med små barn och en partner som arbetar halvtid. De är krisens verkliga offer.

När jag möter de här unga familjerna tänker jag på varför vår bank startades för över 175 år sedan. Det var för att hjälpa vanliga människor i Sörmland, statarna, drängarna på de stora gårdarna, smederna på bruken och alla de andra som med sitt hårda slit byggde Sörmland, få något slags ekonomisk trygghet.

Den rollen vi hade då har vi också idag.

Inom banken kraftsamlar vi just nu för att hjälpa de av våra tusentals privatkunder som har eller riskerar att få ekonomiska problem. Vi ska göra allt vi kan för att också våra privatkunder, de vanliga människorna i Sörmland, ska klara av krisen.

Ingen ska säga att Sörmlands Sparbank svek när det blev tufft!

Jag fick ett ganska stort antal reaktioner på min debattartikel i Södermanlands Nyheter (länk) för två veckor sedan, där jag skrev att affärsbankerna utanför tillväxtregionerna bara vill plocka russinen ur kakan och att de nu överger små och mindre företag i exempelvis Sörmland.I dagens Dagens Industri skriver man om just detta. Under rubriken ”Föreetagen desperata” berättar tidningen om hur ”…små och medelstora företag trängs undan när storföretagen tar hem lånen till sina husbanker”.Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv och Anna-Stina Nordmark på Företagarna konstaterar att de mindre företagen har ”oerhört svårt att få krediter”. Jag tror att den fortsatta finanskrisen kommer att rasera förtroendet för affärsbankerna, både av det här skälet och att skötsamma privatkunder med god ekonomi förvägras lån.

Jag har så svårt att förstå debatten om fildelning. Tycker jag att något erbjuder mig ett värde – skall jag då vänta mig att få det gratis? Självklart skall upphovsmakare ha betalt för sitt arbete och sin  begåvning – vart tar det annars vägen?Jag kan däremot förstå integritetsproblematiken om övervakning eller nätspioneri får och kan skötas av andra än de myndigheter och institutioner som är satta att sköta sådant av de politiskt valda dvs som är ditsatta av oss själva. Det måste ytterst finnas en demokratisk kontroll över sådana fundamentala rättigheter (och skyldigheter) och särintressen kan inte ges den oerhört viktiga rollen.Men i övrigt – det finns Itunes, CDON och allt möjligt. Betala för det du laddar ner!  

Jo – jag fick tag i Briotaxen (45 cm:ers) på nätet. Till ca halva priset mot i London. Kommer på tisdag….

9  arbetsdagar kvar till – sedan kan vi börja om från noll! Lite så känns det ju hur fel eller naivt det än är. Nytt börsår, nya 365 att skapa resultat och affärer på. Ett helt år innan bokslut måste göra och en fasligt massa timmar där det kan ordna upp sig och bli bättre igen. Idag har jag dock tänkt en del på att det ändå är värdsligt med alla dessa ekonomiska bekymmer om konjunktur, konsumtion och börskurser. Det drar ihop sig till jul och nyårshelg vilket sedvanligt innebär en varm högtid med umgänge, mat, levande ljus ackompanjerat av jinglande klockor och kanske en och annan hoande tomte. Har vi hälsan och lyckan att kunna samla några nära omkring oss så har vi det ju fantastiskt bra. Vi kommer även fortsatt att hålla fattigdom, hunger och kyla utanför dörren även om det blir en platt-tv eller ett playstation mindre än vi tänkte för någon månad sedan.  Ta chansen att må bra och vara glad och nöjd (som Baloo) med allt som livet ger. Konjunkturer kommer och går men möjligheten att leva livet med en klackspark består!. Happy 3:e advent!

Så klubbas då räddningspaketet till den amerikanska dinosaurie-bilindustrin av kongressen senare idag. En koloss på lerfötter som näppeligen kan ta sig till ett annat läge enbart med dessa insatser. Att så arrogant negligera klimatfrågor, kvalitetsbrister mm under så många år sätter sina spår.

Att i grunden förändra en sådan företagskultur, dess känselspröt gentemot omvärlden och kunna omsätta det i kundanpassade, flexibla, efterfrågade och överraskande produkter och tjänster ter sig onekligen som en aktningsvärd utmaning. Nåväl, USA och dess invånare har överraskat förr med förvånansvärd flexibilitet och innovationsförmåga. Frågan är väl om det statliga stödet ökar eller minskar den flexibiliteten…

Vi har ju importerat en del av den problematiken genom att de två svenska bildrakarna (nåja; globalt är de mer mygg än drakar) är ägda av företag som nu deklarerat att de inte är beredda att ta ett långsiktigt ägaransvar. Blir de då kinesiska, indiska eller svenska igen? Rykten och spekulationer skapar självfallet oro och osäkerhet hos alla intressenter – men kanske framförallt hos anställda och leverantörer. Det politiska trycket ökar på att staten också här skall gå in med räddningspaket.

Jag hoppas dock att om hjälp skall ges skall det vara hjälp till självhjälp. Den långsiktiga lösning som skall till skall vara industriellt betingad – inte politiskt. SAAB och Volvo behöver tillföras mer än bara kapital. Innovationshöjd, större marknadsunderlag etc är några av de faktorer som helst skall ingå i en sådan lösning. Och då är staten kanske inte den bästa ägaren?

Så kära hr Borg; lägg inte upp kulorna mot ägarandelar!

Jag vet inte 100% vad det ligger för sanning i det – men ryktet säger att sådär 25-30% av världens hedgefond-volymer är uppsagda till årskiftet. Det innebär isåfall ett kolossalt säljtryck som knappast kommer innebära särskilt mycket återhämtning på världens börser på denna sidan årsskiftet. Men sedan vänder det nog. Tror jag. Kanske möjligen.

Nu hör vi den överallt. Den sedvanliga ”hissmusiken” som hörs normalt i alla publika utrymmen är nu sedan någon vecka utbytt mot julmusik. Samma gamla vanliga julhits mlas om och om igen med allt mindre julkänsleskapande förmåga dessvärre.

Det klart att det inte går att göra något åt detta – jag vill inte ens tänka tanken på att begränsa på något sätt. Men ändå. Tänk om vi kunde freda julmusiken fram till t ex 3:e advent för att sedan frossa i den sådär 10 dagar. Den skulle åstadkomma så mycket mer – vi kanske t o m blev lite frommare och snällare på kuppen när dessa ljuvliga, varma melodier intog våra öron och hjärtan.

Kanske vore det så….

Tänk vad glad man kan bli av en hund! Min far har en tysk jaktterrier vid namn Caresse som alltid får alla som umgås med henne på gott humör. Alltid glad, alltid med sina små upptåg och alltid med de mest underliga ljud. Hon kvittrar, muttrar, spinner och rapar faktiskt t o m då och då.

Igår gick jag på Brompton Road här i London och passerade en butik som heter Skandium, fylld med skandinavisk design. Möbler, kastruller, köksprylar, mattor och lampor – alla med bra formgivning där utseende och funktion går hand-i-hand.

Och i fönstret stod den helt plötsligt. En tax av märket Brio. Ni vet den svarta med fjädersvans och gula öron som vi nästan alla hade som små. Det var bara det att den här var uppskalad och var kanske 50% så stor som en riktig tax. Helt underbar! Jag köper den nog idag…